Hovshaga

I Hovshagas skogsmjukhet vaknar grillplatsen till en stilla poesi bland växter och vind. Här, där enda ytan är jord, när staden känns avlägsen, blir varje glöd ett litet ljus av gemenskap och tålamod.

Ingen överdriven utrustning – bara möjligheten att låta maten smälta i det enkla, att lyssna på fåglarnas röst över asfalten som långt borta. tystnadens mötesplats växer sakta i skenet från kolet, där minnen byggs utan ramverk och natten lutar sig närmare.